Flera faktorer spelar in i utvecklingen av ett beroende hos en individ, alltifrån vanemässiga beteenden, social miljö till neurofysiologiska mekanismer och ärftliga faktorer.

I Sverige använder vi idag en definition av överkonsumtion av alkohol/droger som sträcker från riskbruk till beroende. Fysiska och psykiska besvär varierar stort utifrån hur långt en persons alkohol/drogproblematik har utvecklats.

Om man blir så bunden till att använda en drog (t ex alkohol), att man fortsätter användningen, trots att detta har negativa följder både kroppsligt, mentalt, existentiellt och socialt, har man blivit beroende av drogen. Det har ingen avgörande betydelse vilken mängd man använder.

Detta förlopp kan ske smygande, under relativt lång tid (t ex med alkohol), eller inom en mer begränsad tidsperiod (t ex med kokain).

I det följande läggs huvudvikten vid alkoholberoende, eftersom det är det mest omfattande drogproblemet i vårt land (liksom i den övriga västvärlden). Beskrivningen av mekanismerna och förloppen har dock i huvudsak giltighet även för andra droger. Till gruppen droger måste man också inkludera vissa av läkare legalt förskrivna medel (t ex Bensodiazepiner) som kan skapa en minst lika svår beroendesituation som någon av de icke-legala drogerna, t ex heroin.

När det gäller alkoholberoende vet man, att det finns en stark ärftlig faktor. Den som har alkoholberoende i släkten löper större risk att själv utveckla ett beroende än den som inte har ett sådant ärftligt anlag.

När det gäller utvecklingen av ett beroende kan den sociala miljön vara bidragande:
• Det kan höra till kulturen att regelbundet ta drogen (i arbetsgruppen, i gänget, på after work, i representation)
• Närmiljön kan provocera till drogintaget (”En riktig karl tar sig en sup”)
• Rituella vanor som utvecklas till ovanor (alkohol till maten vid varje måltid, drink varje dag efter arbetet för att ”varva ned”)
• Rubbade sociala mönster eller kriser (arbetslöshet, skilsmässor, oregelbunden arbetstid)

När man tvärt avbryter den regelbundna stimulansen av belöningssystemet kan man få alltifrån sug till allvarliga livshotande abstinensbesvär. Den drogberoende kan känna sig sjuk och svag, få svettningar, darrningar, frysningar, svår ångest och sömnstörningar, illamående och kräkningar. Det kan uppträda krampanfall och hallucinationer.

Om hallucinationerna hos en alkoholberoende uppträder efter några dagar av drogfrihet, kan det vara tecken på delirium tremens (DT), ett mycket allvarligt tillstånd som kräver omedelbar läkarbehandling. Man bör i sådan situation genast uppsöka akutvård.

Avgiftning kan ske efter läkares bedömning både i öppen- och slutenvård.

Den akuta avgiftningsbehandlingen är en bra början för att man ska komma tillrätta med beroendet men det krävs också terapeutiska insatser. Den drogberoende behöver arbeta med ökad självinsikt och ändra livsstil.

Behandling kan innehålla farmakologiskt stöd av läkare, individuell terapi hos alkohol/drogterapeut, psykolog, besök på stödgruppsmöten (AA, NA), intensiv gruppterapi i öppenvård eller på ett behandlingshem (Minnesotamodellen). Utan uppföljande långsiktig behandling blir avgiftningen oftast enbart akut katastrofhjälp och hög risk för återfall.

Inledningsvis kan det vara försvårande att fördjupa sig i en exakt diagnos. Många gånger är det närstående som först ser tecken och känner oro över alkohol-/drogkonsumtionen. Det är vanligt att den som själv har problemet känner att den har kontroll och kan sluta när den vill.

Ett förutsättningslöst bedömningssamtal kan leda till att man undersöker olika möjligheter till behandling, t ex minskad konsumtion av alkohol.

Under behandlingsprocessen tydliggörs problematiken och kriterier för fastställande av diagnos.

Alkohol är ett kraftigt gift som påverkar så gott som alla kroppens system. De akuta effekterna uppstår hos alla som använder alkohol, medan de kroniska kan drabba i större eller mindre utsträckning och efter olika lång tid. Kroppens grundkonstitution spelar in, liksom kön och ärftliga faktorer och samverkan med andra förhållanden, t ex näringsbrist.

Leverskadorna utvecklas i 25% av fallen till levercirrhos och har en rad följder för andra organs funktion. Åderbråck i matstrupen kan uppstå, och om de brister, riskerar patienten att kvävas av sitt eget blod, om inte snabb läkarhjälp ges. Bukspottkörteln får ofta allvarliga inflammationer, hjärtats funktion skadas, mag-och tarmkanalen får en rad skador som ger tydliga symptom.

Flera delar av hjärnan får skador som t ex yttrar sig i påtagliga minnesstörningar eller svårigheter att koordinera rörelserna. De mentala funktioner som styr beteendet skadas både akut och kroniskt, och effekterna blir tydliga såväl i arbetslivet som i umgänget med vänner och familj. Eftersom alkohol är ett starkt depressivt medel utvecklas också plågsam depression, när man regelbundet konsumerar medlet. Den alkoholberoende drar felaktiga slutsatser av detta, och tror att han/hon måste fortsätta med alkoholen för att få bukt med depressionen.

Den akuta berusningen kan få särskilt ödesdigra konsekvenser såsom benbrott, armbrott, skärskador och naturligtvis framför allt vid bilkörning. Det bristande näringsintag som är typiskt för alkoholister medför en rad skador på olika kroppsorgan. Kvinnor utvecklar snabbare än män svåra fysiska komplikationer av alkoholbruk, t ex leverskador.

Under de senaste åren har det i pressen regelbundet rapporterats om vetenskapliga undersökningar, som sägs visa, att måttliga mängder alkohol skulle ha en direkt nyttig effekt.

De få fördelar man kan identifiera vägs inte upp av de sammanlagda negativa konsekvenserna som alkoholkonsumtion ger avseende fysisk och psykisk ohälsa.

Ordet alkoholism (och personbeteckningen alkoholist) är för många människor starkt negativt laddat – de vill inte gärna förknippa sin egen (eller anhörigas) användning av alkohol med ett begrepp som de flesta helst hänför enbart till socialt utslagna personer.

Ju tidigare man kan få en alkoholist till behandling, desto bättre utsikter till framgång har man. Det första steget man måste ta är att ställa en säker diagnos, så att man kan sålla bort dem som är högkonsumenter men som inte (ännu) är beroende. Högkonsumenter skall ha en annan typ av behandling än alkoholisterna med huvudinriktningen på minskning av alkoholintaget.